Plugg och lite kurslitteraturkritik

Nu har jag och Ida varit duktiga en stund. Vi har suttit stillsamt bredvid varandra i vardagsrumssoffan och läst vår kurslitteratur. Jag är mindre nöjd med min litteratur än vad Ida är. Min är ganska lättläst, och Idas är svårläst. Ändå är det jag som gnäller mest.

Boken jag läste var ”Montessoripedagigik i förskola och skola”. En sak ska i alla fall riktigt kurslitteratur ha cred för. Och det är att alla påståenden som skrivs i en sån bok styrks med forskning eller andras forskning. Den här boken är inte en sån bok… Här slänger man ur sig det ena och det andra utan att styrka eller förklara vidare. Ett ganska bra exempel är att författarna skriver:

(…) När barnen blir äldre kan de lättare och med större glädje ta del av olika slags musik och få ett rikare liv. (…)

Jag tänker då ungefär såhär: Jaha, varför får man ett rikare liv om man kan ta glädje av fler sorters musik? Det finns folk som är otroligt nischade i sin genre utan att visa några som helst symptom på att leva ett fattigare liv än personer som har otroligt bred musiksmak. Det är väl just det där med att man får ett rikare liv jag stör mig på. Jag säger inte att det inte kan vara sant, men de lämnar det liksom där. Utan vidare förklaring vad de menar, och varför man får det.

Här vill jag gärna dra någon slags parallell till en historia min morbror en gång berättat om en kvinna som alltid skar av ändarna på sin julskinka innan hon serverade den på julbordet. Någon konfronterade denna kvinna och undrade varför hon alltid gjorde på det viset, och kvinnans svar blev att: ”Så gjorde alltid min mamma hemma på julen”. Hon blev dock lite nyfiken själv och frågade sin mamma, varav svaret blev att: ”Vi hade ett så litet skinkfat på den tiden så för att få plats med hela skinkan var jag tvungen att skära av ändarna”.

Parallellen kanske inte är så uppenbar, men det jag menar är att man gör/skriver saker utan att veta, eller ange, varför. Varför ger det mig ett rikare liv? Varför skär jag av ändarna på julskinkan. Jo, för att Maria Montessori sa det för ungefär 100 år sedan kanske? (Men vad styrkte i så fall hon de med). Eller, jo för att vi hade för litet skinkfat hemma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *