Killfröken

Jag vet inte vad jag fann först. ”Killfröken” eller ”Killfröken”-bloggen. Som jag minns det hörde jag uttrycket killfröken redan någon gång under min första termin på lärarutbildningen. Någon gång därefter hittade jag bloggen. Såhär lyder hans historia:

Det är regningt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent. Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: ”Du är sen killfröken!”. Vips så är ett alterego fött.

Jag tycker killfröken är ett otroligt bra namn! När barnen kallar mig bara ”Fröken” på mina praktikplatser tycker jag det är ganska kul och låter det passera obemärkt. Men när man börjar jobba sen. Ska man vara hårdare då? När man ska jobba inom ett kvinnodominerat yrke kanske man vill ha någon slags kontakt med en viss manlighet. Och fröken är väldigt kvinnligt. (fröken på wikipedia). Killfröken däremot. Det har en viss humoristisk klang, och fröken i vardagstal är faktiskt nästan synonymt med lärare. Speciellt för de minsta barnen.

Häromdagen hittade Killfröken hit, till min blogg. Han skrev ett inlägg där han tipsade om mig, samt satte en länk hit på sin sida. Otroligt kul. Kanske kommer nu en ström med nya läsare hit för att se vad jag tycker och tänker om vardagen.

Bonus: Mats Olsson skriver endel om manlighet och mannen i förskolan (och skolan). Kolla in hans blogg på lumaol.wordpress.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *