Att ställa en fråga

Igår när jag cyklade iväg till Dan tänkte jag att jag skulle stanna och köpa med ett 6-pack folköl vi kunde dela på under vår låtskaparsession. När jag kom till kassan frågade kassörskan: ”Har du ID-kort?”, varav jag svarade helt kort ”Ja” och visade upp mitt körkort. När jag sedan satte mig på cykeln igen började jag fundera… Jag kom att tänka på ett tillfälle när jag gick på Musikestetiska-programmet i Arvika och vi skulle repa med, mitt dåvarande band, Grön i musikhögskolans lokaler, men saknade mikrofoner. Jag letade reda på min pianolärare och frågade: ”Har du nyckel till mikrofonskåpet?”, varav han helt enkelt svarade ”Ja”, på samma sätt jag svarade kassörskan. Sen blev det en liten konstig tystnad och inget mer hände. Tillslut kläckte han ur sig ”Jaha, jag väntar på en korrekt frågeställning” och då slog det mig att jag faktiskt inte hade förmedlat vad jag ville med min fråga. Jag fick göra om och istället fråga ”Kan jag få låna nyckeln till mikrofonskåpet?”. Javisst fick jag det, och vi kunde börja repa.

Precis samma sak händer varenda gång jag någon frågar om att få se mitt leg. Fast jag svarar alltid ja, och sträcker fram mitt körkort utan att fundera över själva frågan. Det är en ganska underförstådd grej, och man brukar inte vilja ta en språklig diskussion och reflekterar sällan över vad som sagts. Men nästa gång ska jag testa att bara svara och se vad som händer efter det om jag inte visar mitt leg. Ganska löjlig grej att göra egentligen, men det kan bli ett litet språkligt experiment. Risken är att man verkar vara en kaxig och dryg jävel, men det kanske man får ta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *