Vid femtiden idag satte jag på TVn för att se på Wayne’s World. Jag hade väntat mig en nostalgi-tripp, för filmen är ändå från 1992. Den där kicken kom aldrig. Filmen kändes otroligt främmande och jag tvivlade en stund på om jag över huvud taget hade sett den förut. Visserligen är jag ganska säker på att jag sett den, men säg att jag såg den 1992. Då var jag 7 år gammal. Kanske är det så att man minns den så väl för att man sett omslaget ungefär 10.000 gånger i varenda videobutik man någonsin satt sin fot i. En kultfilm, helt klart.
Nostalgitrippen uteblev, men det var fortfarande en riktigt bra film! Jag skrattade sjukt mycket där jag satt i min ensamhet. Imorgon tror jag de skulle sända nummer två. Får se om uppföljaren kan framkalla samma skrattsalvor som dagens.
Jag läste för en tid sedan att Lunarstorm skulle lägga ner. Egentligen bryr jag mig inte sådär jättemycket, för trots att jag låtit mitt gamla konto stå inaktivt och loggat in ungefär en gång i kvartalet så fyllde ändå Lunarstorm en viktig fuktion i livet för några år sedan. Jag tror jag haft samma konto sedan 2001, vilket gör att jag varit medlem där i nio år. Nio år? För nio år sedan var jag 15 år och vi hade typ precis fått den första datorn hem. Lunarstorm var så fantastiskt att sitta och skapa kontakter med! Visserligen är det inte många av kontakterna jag har kvar idag, men de fyllde ändå en viktig funktion då. En väldigt viktigt funktion. Jag tror jag nog hade fler vänner på Lunarstorm än vad jag hade i verkliga livet. Så, självklart fyllde det en viktig funktion. Inte minst i det sociala livet.
Igår var jag inne och avslutade kontot. Jag tyckte det var dags att bryta upp nu eftersom kontot säkert hade följt med till det nya Lunarstorm som heter LS8 (för det kommer väl aldrig riktigt att ta slut). Någonstans måste man väl bryta från sitt gamla internetliv?
Nuförtiden hänger man mest på ”vuxen-lunarstorm” (alltså Facebook). Den allra största skillnaden mellan Facebook och Lunarstorm för mig är att jag i princip träffat alla av mina vänner på Facebook och att vi träffades innan vi ”blev vänner” på Facebook. Så var det inte riktigt på Lunarstorm. Där träffade man sällan de man snackade med.
Jaja. Nu är snart Lunarstorm över. 44 dagar tror jag de har kvar, men nu kan jag inte logga in och kolla längre.
Så. R.I.P helt enkelt. Det var kul, en gång i tiden.
Idag är det riktigt fint väder i Malmö. Kanske blir det så att jag lämnar datorn och låtskapandet för att istället hänga med Ida ut till solen. Det har inte blivit några riktiga solhäng än i år, så det är väl dags för första antar jag.
Hur som helst satt jag igår och kollade på ginza.se efter billiga skivor (tro mig, det finns mycket bra för 10 spänn), och hittade ett gammalt band som jag lyssnade endel på för ungefär 8 år sedan, typ. Speaker hette dom, och speciellt den här låten har satt sig i mitt huvud och jag minns den mycket väl från den tiden, med väldigt speciellt tillhörande minnen.
Nu sitter jag och Ida och tittar på Emil i Lönneberga. Jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket av det från när jag var liten. I alla fall inte den här filmen när de är på marknad i Vimmerby osv. Vissa detaljer kommer man givetvis ihåg, men det är överraskande mycket man inte minns. Förmodligen har man sett filmerna några hundra gånger, men ändå finns de inte kvar i minnet.
Hur som helst tycker jag det är svinroligt nu! Men jag förstår om dagens barn inte skulle gilla det. Hela konceptet är hopplöst omodernt i förhållande till exempelvis Spindelmannen (numera mest känd som Spiderman för barnen). Jag funderar också på hur filmen är gjord. Emil är exempelvis naken i en scen, något som kanske inte skulle vara okej i en modern film. Alfred hymlar inte med sitt snus, och det är väl inte något som förekommer i dagens barnfilmer? Och såklart är kanske inte Emils pappas sätt att rycka och slita i Emil helt okej.
Man kan ju fundera på vem det är som sitter där och tittar på Emil just nu. Är det barnen, eller är det deras föräldrar (eller andra vuxna – som jag exempelvis).
Hur som helst gillar jag det! Kanske mest för att det just är Emil och att man på något sätt har en relation till det även om man inte minns. Sen att Emils pappa levererar one liners som ”Skratt inte åt elende!” och såklart ”Förgrömmade onge!”, för att ta två exempel. Det är ju bara för roligt även om det första citatet taget ur sitt sammanhang inte blir särskilt roligt.
Dags att återgå. En halvtimma kvar av filmen. Varför tog jag ens detta korta break?
Gårdagen bjöd på, åtminstone en, riktigt bra konsert. Bleek körde över förbandet som var lite svårt att ta till sig i precis den lokalen. Jag har sett Bleek som trio en gång innan på Stallarna i Växjö. Den spelningen var dock ingenting emot vad som bjöds igår kväll. Riktigt mycket folk var det där dessutom! Kul! Fick tyvärr inte tillfället att snacka med Martin efteråt, men berömmet kanske nådde fram till honom via trummis-Andy ändå.
Dagen idag har bestått i Iron Maiden-dokumentären ”Flight 666″, som inspirerade mig något så otroligt. Jag skulle så gärna vilja se dem live någon gång. I sommar spelar de i Sverige, men min ekonomi kommer förmodligen förbjuda mig att åka dit. Hoppas jag har några år på mig innan de blir för gamla och lägger ner helt och hållet!
Efter Iron Maiden gick vi vidare till fotbolls-VM-krönikan från 1994. Många fina minnen blossade upp, trots att jag bara var nio år gammal då. Den skall ses många gånger om. Vilket lag! Vilka minnen!
Nu har jag slagit på Lars Winnerbäcks dokumentär ”Solen i ögonen”, och Ida är ute med Timo. Detta får bli vår förfest inför kvällens födelsedagsfest hos Idas kompis Charlotte.
