Nu har jag, på vinst och förlust, skickat in min ansökan om att fortsätta med Montessoripedagogik även nästa termin. Kursen är helt enkelt en fortsättning på det jag läser nu och heter följaktligen Montessoripedagogik II. Det blir min extrakurs nästa termin, och hittills har det ju gått sådär med att läsa tre kurser under en termin. Det är värt ett försök i alla fall! Jag tycker det ska bli kul, och halvtid på kvällen bör jag ju klara. Så mycket brukar man egentligen inte ha att göra. Och det gäller ju att passa på, för när man väl är klar med hela utbildningen känns det som man inte vill fortsätta plugga mer. Inte på nått år i alla fall…

Jag har även skickat in min ansökan om att byta partnerområde. Lusten att gå tillbaks till Rosengård och börja om där jag började känns inte så lockande. Helst skulle jag vilja göra min nästa praktik i en montessoriförskola, men jag antar att mina chanser är små. Synd att man har såpass lite att säga till om. Det är min utbildning, och det är jag som lånar massa pengar för att gå den. Borde man inte ha ett finger med i spelet då? Nä, så tänker dom inte. Allt är redan bestämt, och har man blivit tilldelad en praktik är det bäst att man trivs. Enda lösningen är att ta ett upphåll och komma igen om ett år, vilket jag inte är vidare sugen på.

Under gårdagens föreläsning pratade Anne-Marie Körling om elever som lämnade in arbeten och liknande med inställningen att ”det här kommer bli det sämsta som någonsin skrivits”. Lite så känner jag ibland! Inte minst när jag nyss skickade in min ansökan till VFT-gruppen som ska besluta om jag får byta eller ej. Jag känner att mina chanser är små. Kanske borde jag vara mer positivt inställd? Det är svårt. Ibland.