Igår kom jag att tänka på gråt. För mina dagar under praktiken är mest fyllda med gråt hela tiden. Jag skulle nog vilja säga att det är gråt en gång i kvarten. I alla fall på avdelningen bland de större barnen. Bland de yngre hände det, tror det eller ej, mer sällan. Och med en kvart menar jag inte i snitt för ibland är det fler som gråter samtidigt, och då blir snittet ännu ”värre”. Nej, men en gång i kvarten är det i alla fall gråt.

Oftast gråter de för att de slagits eller för att någon sagt något dumt. Mest sällan gråter barnen för att de ramlat eller liknande. De kan oftast ta ganska hårda smällar, men om någon skrattar på fel sätt; ja då blir det gråt. En annan gråtsituation är när barnen blir lämnade på morgonen. Det tycker nog de flesta är ganska jobbigt, men de uttrycker det på olika sätt.

Själv gråter jag nästan aldrig. Senast jag smågrät lite var för lite drygt ett år sedan när min syster var med i en bilolycka. Det gick efter omständigheterna bra med henne men hon blev helt sönderslagen. Jag fick visserligen aldrig se henne, men jag minns att det kändes väldigt konstigt och overkligt när mamma ringde och berättade att det var såpass illa som det var.

Det blev inte så mycket gråt för jag var hemma hos Ida, och även om jag inte har något egentligt problem med att gråta kändes det svårt eftersom jag och Ida var relativt nya bekantskaper. Jag hade hur som helst aldrig gråtit inför Ida, och när jag tänker efter har jag fortfarande inte gjort det. Inte för att jag tycker att det skulle vara jobbigt, utan för att det är inte naturligt för mig att gråta. Det kommer liksom inte så lätt.

Det tillfälle jag gråtit absolut mest under mitt vuxna liv var för två somrar sedan. Då dog min mormor och det resulterade i en herrans massa gråt i flera olika etapper under sista halvan av sommaren.

På ett sätt är det bra att jag inte gråter så ofta. För det betyder ju att det inte händer så allvarliga saker så ofta som kräver en gråt. En gång om året kanske man bör släppa på kanalerna dock. För det är ändå en skön känsla att vara lite sårbar och ledsen en stund.