|
|
Postat kl. 16:15 den 19 mars, 2011 av Johan
Nu blev det som det blev med semestern. Sista dagen att önska var idag, så jag önskade vecka 27-28-29. Den första helgen är det Arvikafestival, vilket alltså betyder att det blir den 14:e Arvikafestivalen för mig i år. Den 14 raka Arvikafestivalen. Inte mycket att fira visserligen, men man kan inte gärna bryta en trent.
Iofs är det bara en önskan om semester, men vanligtvis är det ju runt då folk brukar ha semester, och följaktligen borde det inte vara allt för många barn på förskolan då.
Så, vad ska jag göra mer under min semester? Förslag? Det är ju trots allt den första riktiga semster. Någonsin.
Idag är jag för övrigt sjuk igen. En repris av förra helgen, förutom att jag nu har feber ”på riktigt” (över 38 grader). Mår riktigt dåligt, men ipren håller mig i styr…
Postat kl. 21:01 den 17 mars, 2011 av Johan
Vi har ett barn på förskolan som inte är där så ofta. Den tiden barnet väl är på förskolan spenderar h*n ganska mycket tid till att längta efter mamma och pappa. Denna längtan uttrycks via gråt och i vissa fall skrik.
Idag när vi skulle äta var ett sånt tillfälle när barnet längtade. Det längtades så mycket att h*n inte kunde äta någon mat alls. Av någon anledning har det här barnet tytt sig lite till mig (fantastiskt vad det kan skilja sig – vissa har lättare än andra att ta till sig nya människor), så h*n kom till mig och ville upp i mitt knä (alltså skrikandes och gråtandes). Jag började nynna lite på ”byssan lull”. Snart var dock sången (och gråten) slut, men jag fortsatte ändå improvisera runt lite i mollskalan. Helt plötsligt märkte jag att det typ var helt tyst runt om mig och att alla barn tittade på mig. Och på det lilla knytet som hade somnat i mitt knä… Då slutade jag sjunga och bar in knytet till vilan. Ingen mat idag alltså, men ibland finns det ingen poäng i att tvinga någon att vara vaken för att äta (eller?). Det står en skål soppa och väntar när barnet vaknar, så mat skall det bli.
Får man göra så, eller finns det någonting som säger att alla barn ska äta när maten serveras? Kan man tvinga i dem maten? Hur gör man? Saken är ju den att när en väl börjat gråta är det aldrig långt ifrån att någon annan hakar på. Och det är inte en särskilt trevlig miljö att äta i när någon skriker och gråter för fulla muggar. Att dels tvinga någon som är så trött att vara vaken, och sedan försöka tvinga i denne mat som h*n inte vill äta; är det bättre?
Jag tycker att ganska stor del av yrket handlar om att vara sjukt spontan och ombytlig. Ingen dag eller situation är den andra lik… Och det finns nog ingen lösning som passar alla dessa olika tillfällen heller…
Och för övrigt var det ju fantastisk mysigt att sitta där, med barnets huvud mot bröstet så h*n verkligen kunde höra resonansen i min kropp från nynnandet, medan h*n (uppenbarligen) sakta somnade in…
Postat kl. 19:09 den 16 mars, 2011 av Johan
Det där med semester känns otroligt främmande för en kille som aldrig haft en fast anställning förut (och knappt ett jobb heller för den delen). Och på fredag tror jag det är sista dagen att önska vilka veckor man vill ha semester under sommaren.
Vad gör jag nu?
Postat kl. 18:07 den 10 mars, 2011 av Johan
Idag deltog jag på ett litet morgonmöte med representanter från alla avdelningar. Vad vi pratade om är egentligen inte relevant för vad jag ska skriva om.
Under mötet var det nämligen en kvinna som ständigt refererade till mitt arbetslag som ”dom”. Trots att jag var närvarande vid mötet sa hon alltså ”dom ska, dom bör, dom har”. Tillslut blev jag lite irriterad och kände att jag var tvungen att säga ifrån. ”Jag sitter faktiskt här, och om du har något att säga till mitt arbetslag så är jag en lika fullgod representant för mitt arbetslag som de andra två. Ska du säga något som är direkt riktat till oss kan du använda NI och titta på mig när du säger det”. Gick jag överstyr här?
Ja, riktigt så fint sa jag det inte, men det var det som var min poäng. Det kändes som att hon genom sina uttalanden uteslöt mig ur gruppen på något vis. Som att jag inte riktigt var en av dom, eller hade nått att säga till om.
Visserligen är jag helt ny på jobbet och har bara varit här en vecka. Men var går gränsen för när jag kan bli accepterad som en jämbördig med alla andra som jobbar här? Enligt henne då…
Postat kl. 18:15 den 8 mars, 2011 av Johan
Vidare om situationen på skolor och förskolor i Rosengård. Sydsvenskan skriver idag en artikel där de bland annat ger statistik över hur många som går når målen inom ”alla ämnen”. Jag funderar lite om ”alla ämnen” är alla ämnen eller om ”alla ämnen” endast är de tre ämnen som man just nu måste vara godkänd i för att lämna grundskolan (dvs. svenska, engelska och matematik). För om det verkligen handlar om alla ämnen tycker jag inte det är så mycket att hymla om. Detta må vara lite naivt tänk av mig, men jag kan bara relatera till mig själv. Jag gick visserligen ut grundskolan med minst ett Godkänt i alla ämnen men på gymnasiet fick jag mitt första IG. Detta var i kursen ”Nutida konst”…
Det skulle alltså räcka att få ett underkänt i till exempel hemkunskap för att räknas till de procent som inte når målen i alla ämnen. Innan jag ser något mer konkret över vad som innebär med ”alla ämnen” och vilka som räknas till de procent som inte når målen så tar jag ändå statistiken lite med en nypa salt, även om jag någonstans inom mig vet att saker och ting såklart måste bli bättre på alla plan. Men måste inte allt alltid bli det överallt? När är man nöjd? Blir man nöjd?
Postat kl. 20:04 den 7 mars, 2011 av Johan
Idag skickades tydligen ett pressmeddelande ut från skolinspektionen angående skol- och förskolsituationen i Rosengård. Det var en herrans massa kritik. Vi fick lite info om detta på vår arbetsplatsträff nyss, och jag beslöt mig att googla vidare om det när jag kom hem. Att få hård kritik är ju aldrig kul, men jag tycker ändå att Jytte Lindborgs uttalande från pressmeddelandet känns betryggande.
- Det är klart att jag och alla vi som arbetar i Malmö stad blir frustrerade och besvikna. Samtidigt är vi inte överraskade över resultatet. Vi vet att situationen är allvarlig och det är därför vi är mitt uppe i ett stort förändringsarbete kallat Framtidens skola, säger barn och ungdomschef Jytte Lindborg. (länk till hela)
Här kan man läsa hela rapporten (själv sökte jag efter ordet ”förskola” i dokumentet och har alltså inte läst alla de 199 sidorna). Jag har arbetat sammanlagt fem dagar i Rosengård, men har däremot genomför åtminstone 20 veckors praktik inom området, och jag känner inte alls igen mig i det som skrivs. Alltså, förmodligen så är det lite olika från förskola till förskola (och givetvis skola till skola), men jag har otroligt svårt att finna något slags fog för kritiken i det jag sett. Hur som helst känns det i alla fall bra att ha läst det, för nu vet jag vilka brister som skolinspektionen funnit i verksamheterna (överlag), och då är det väl upp till mig (och alla andra) att arbeta på det.
Slutligen är det ju med detta som med all annan övrig rapportering från Rosengård att det som är positivt kommer i skymundan och det som är negativt hamnar i fokus. Jag har under min utbildning flera gånger varit kritisk över att jag fått göra hela min praktik i Rosengård, för det är trots allt ett världsunikt klimat, men såhär i efterhand känner jag mig både stolt och nöjd över min praktik, men framförallt att jag fått jobb och skall arbeta inom stadsdelen. Jag tror det är folks förutfattade meningar och medias rapportering som gör det svårt för förskolorna att fylla sina lediga tjänster med behörig personal. Men vad är de så rädda för?
Men.
Kom igen…
Vad gör man helst? Går man hellre hemma med en förskollärarutbildning och är arbetslös än ger Rosengård en chans? Kanske finns det inte så många arbetslösa förskollärare, men för er det gäller. Ge Rosengård en chans. Jag är ganska säker på att ni inte kommer ångra er. Och om det nu är så illa kan det ju bara bli bättre, och vem vill inte bidra till en bättre värld.
Right?
Postat kl. 06:42 den 7 mars, 2011 av Johan
…brukar jag vara ledig måndagar. Idag blir istället ett riktig helvetes-måndag med jobb från i princip 7-19. Visserligen med en rast mellan 15:30-17, men det är inte direkt så det är värt att åka hem emellan. Någon jag känner som bor i närheten tro? Nä, jag tror inte det faktiskt. Och förresten, brukar och brukar. Snarare ‘jag kommer vara ledig varje måndag’.
Somnade riktigt tidigt igår, så jag känner mig relativt utvilad. Skönt. Jag brukar visserligen aldrig har särskilt stora problem med att gå upp på morgonen.
Well. Dags att packa upp och glida iväg till bussen.
Postat kl. 17:22 den 4 mars, 2011 av Johan
Nu har jag avslutat min första vecka som förskollärare. Eller, rättare sagt min först 80%-vecka. Jag jobbar ju faktiskt inte heltid. Det känns otroligt bra faktiskt, och det kommer nog kännas ännu bättre när man kommit in i jobbet lite bättre. Varje förskola har sina små rutiner, och det är inte läge att börja rucka på dom. Än. Var sak har sin tid, och jag tror att jag har några förslag om hur man kan göra saker ”bättre” eller ”mer effektivt”. Man får akta sig för hur man uttrycker sig inför kollegorna.
Dagen har i alla fall varit bra, och toppen var när jag och en kollega höll i sångstund för hela förskolan. Det är en ganska stor förskola (fem avdelningar) så det vart många barn. Alla sjöng dock med och var någorlunda engagerade. 1-2-åringarna har såklart svårare att hänga med än de äldre barnen. Det blir tradition med ”Hela huset sjunger” varannan fredag. Nice.
Nu tar jag helg, och det ska bli otroligt skönt! Den första riktiga helgen och ledigheten från ett riktigt (betalt) jobb! Känns bra!
Postat kl. 17:08 den 2 mars, 2011 av Johan
Igår hade jag en ganska bra första dag på jobbet. I förhållande till idag så blir den inte mer än ganska bra, för idag hade jag nämligen en superdag! Det kändes som de allra flesta av ungarna redan accepterat min närvaro (alltid är det någon som ska kivas, såklart). Detta gör att jag känner mig säkrare och kan ta mer egna initiativ och ta mer plats. Avvaktar dock veckan ut med att styra upp något alldeles eget.
Fick också till lite personalrums-häng med några andra. Visserligen känner jag mig lite som en newbe, och (jag tror) att de allra flesta har några år tillgodo på mig. Jag känner mig ung, alltså. Egentligen bryr jag mig inte sådär jättemycket. I första han är man ju där för barnens skull, och så länge man inte jobbar med folk som man vantrivs med så är det bara bra. Barnen har en tendens att skänka lite extra glädje i vardagen.
Vad som är skönt med ett jobb är att man i princip kan släppa allt i samma sekund som man slutat! Inte alls som att plugga där man stendigt har ett svart moln av uppgifter och to-do’s över huvudet. Jag gillar det, även om jag kommer vara bra mycket tröttare på kvällarna nu, än under lärarutbildningen.
Lyckades till exempel ha en riktigt trevig kväll på Mässingshornet igår. Så länge man är med i matchen så långt är det bra.
Postat kl. 06:58 den 1 mars, 2011 av Johan
Ja, nu kanske det börjar bli lite tjatigt. Men det här är faktiskt en ganska stor grej för mig. Om en timma börjar jag i alla fall jobba min första betalda dag i förskolan någonsin. Jag ska jobba ända fram tills klockan fem, så förvänta er inte särskilt mycket från mig under dagen.
Ikväll firar jag tillsammans med Eight guys from Reno. Först middag här hemma, och sen Mässingshornet. Som varje tisdag!
|
Prinsessans Rockband Prinsessan på Spotify! Tryck på prinsessan.
|
