Läste i Arvika Nyheter tidigare idag en intervju av två flickor från Göteborg. De kallade sig själva ”jämställdhetsambassadörer”. Tydligen så har Arvikafestivalen hävdat att 20% av banden i år består av tjejer (eller någon tjej). Dessa två flickor har dock räknat lite på detta och sett att det bara är 14%. Alltså lite mindre än Arvikafestivalen först hävdat.

Hur som helst är derar uppdrag under festivalen att samla in namn på kvinnliga artister och band (och lyssna nu) som de kan bjuda in till nästa år!

Lyssna på det där! Vad kan dessa två flickor om musikbranchen som uttalar sig så? Tror de verkligen att det är så enkelt att festivalen bara ringer upp Robyn och frågar: ”Hej! Vill du spela på Arvikafestivalen” och får som svar att: ”Ja tack! Det kostar 200 kronor”. Tror någon att det är så det går till? Nej, tänkte väl det.

Robyn (och alla andra band i världen) skiter nog fullständigt i var de får spela. Det är förmodligen samma pris som gäller för alla arrangörer och i slutändan handlar det för artisten/bandet bara om att göra en bra spelning för att sedan komma hem och ha pengar till hyra och mat.

Jag blev så upprörd när jag läste det bara. Ordvalet gör att allt låter så väldigt enkelt. Som jag försökte få fram i det här inlägget så tycker jag att en festival ska handla om att boka så många bra band som möjligt, och att musiken ska stå över könet. Skit samma om det är fler killar så länge besökaren är nöjd. I slutändan vill väl festivalen inte gå med förlust och känna att ”fan va gött att det var många tjejer som spelade i alla fall”?

Om det nu är så svårt att få en rättvis procentfördelning mellan de uppträdande könen kanske det är en fingervisning om hur branchen ser ut. Kanske borde man i så fall istället satsa på verksamheter som denna där man bygger från grunden istället för att börja på toppen där det ser ut som det gör. Många killar, få tjejer. Ändå verkar ju folk lyssna på musik.