|
|
Postat kl. 18:09 den 1 september, 2010 av Johan Eckman
Idag blev en väldigt bra dag! På introduktionen fick vi i princip höra att det mesta av det som sas på introduktion nummer ett inte gällde oss. Det finns ingen obligatorisk litteratur och vi får skriva D-uppsats om vi vill (annars är det C som gäller). Puh. Då var allt precis som man trodde att det var innan de började röra till det!
Efter att ha fått en gratis falafel utanför skolan, samt ätit upp den, så åkte vi till biblioteket och hämtade (nästan) alla böcker vi hade reserverat. Det var i princip samma böcker som vi hade under förra kursens projektplansskrivande, och någon till. Inget man behöver sätta sig in i precis just nu…
Efter det så föreslog jag att vi skulle åka ut till min praktikförskola och hälsa på lite. Och i samma veva kunde vi ju fråga om de ville vara med i vår undersökning. Väl framme var barnen ute på gården och lekte, och så fort de fick syn på mig så skrek de Johan och kom springande. Att de kom ihåg mig efter så lång tid! Jag blev så fruktansvärt glad, och all ångest jag känt över mitt yrkesval under sommaren var som bortblåst!
Vi stannade kvar en bra stund och pratade med personalen. De var villiga att vara med i vår undersökning och tyckte det verkade kul. Jag fick väcka barnen och byta en blöja. Det kändes bra! Sedan fick vi en varsin banan och gick hem. Andra ”måltiden” gratis idag.
Snart kommer Ida från skolan (sent va?) och då ska jag försöka ha lite mat färdig. Bäst att gå och handla lite småsaker till middagen!
Vi hörs imorgon!
Postat kl. 13:25 den 17 juni, 2010 av Johan Eckman
På min första sidoämnestermin så gick jag extrakursen ”Musik i förskolan I”. Den var på kvällstid ungefär en gång varannan vecka. Kursens moment var gitarr, sjunga i grupp och musikteori. Tre saker som jag anser mig kunna väldigt bra. Halvvägs in i kursen insåg jag att kursen i sig inte skulle ge mig så mycket, men jag tänkte ändå göra examinationen för att få ut några extrapoäng till min examen. Dock visade det sig vara så att examinationen skulle göra en vecka in på ”sommarlovet” och alltså efter att ”den riktiga” utbildningen avslutats. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag gjorde, men jag kunde inte göra examinationen och bad dem att stryka mig från kursen. Det visade sig dock att de inte kunde det eftersom terminen var officiellt avslutad. De tyckte det var tokigt att vi hade examinationer efter terminens slut.
Ja, i alla fall. För en vecka sedan ungefär tänkte jag att jag skulle ta tag i det där underkända betyget och kanske göra en kompletterande uppgift för att få åtminstone ett Godkänt. Efter många turer fram och tillbaks mellan kursledaren, kåren och någon utbildningsansvarig på lärarutbildningen har det kommits fram till att jag i princip måste gå kursen igen och genomgå alla nya moment som tillkommit till kursen. Målen är desamma, men hur man når dit skiljer sig lite. Kontentan är att jag skulle behöva lägga ner en himla massa tid på en kurs jag inte ens behöver. För jag kan spela gitarr, jag kan musikteori och jag kan sjunga i grupp. Dessutom kan jag hålla i musiksamling med barn. Men jag har inga högskolepoäng som bevisar det.
Och det är någonstans där jag vill göra en poäng av detta inlägg. För det kanske inte handlar lika mycket om ”musik i förskolan” som det gör om det falska poängsystemet.
Vad säger 15 högskolepoäng om vad man egentligen kan?
Jag hoppas en framtida arbetsgivare kan se till min musikaliska kunskap och hur jag använder den tillsammans med barnen snarare än vad mina högskolemeriter säger om min kunskap i ämnet.
Postat kl. 12:38 den 13 juni, 2010 av Johan Eckman
Nu sitter jag och Ida och tittar på Emil i Lönneberga. Jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket av det från när jag var liten. I alla fall inte den här filmen när de är på marknad i Vimmerby osv. Vissa detaljer kommer man givetvis ihåg, men det är överraskande mycket man inte minns. Förmodligen har man sett filmerna några hundra gånger, men ändå finns de inte kvar i minnet.
Hur som helst tycker jag det är svinroligt nu! Men jag förstår om dagens barn inte skulle gilla det. Hela konceptet är hopplöst omodernt i förhållande till exempelvis Spindelmannen (numera mest känd som Spiderman för barnen). Jag funderar också på hur filmen är gjord. Emil är exempelvis naken i en scen, något som kanske inte skulle vara okej i en modern film. Alfred hymlar inte med sitt snus, och det är väl inte något som förekommer i dagens barnfilmer? Och såklart är kanske inte Emils pappas sätt att rycka och slita i Emil helt okej.
Man kan ju fundera på vem det är som sitter där och tittar på Emil just nu. Är det barnen, eller är det deras föräldrar (eller andra vuxna – som jag exempelvis).
Hur som helst gillar jag det! Kanske mest för att det just är Emil och att man på något sätt har en relation till det även om man inte minns. Sen att Emils pappa levererar one liners som ”Skratt inte åt elende!” och såklart ”Förgrömmade onge!”, för att ta två exempel. Det är ju bara för roligt även om det första citatet taget ur sitt sammanhang inte blir särskilt roligt.
Dags att återgå. En halvtimma kvar av filmen. Varför tog jag ens detta korta break?
Postat kl. 12:02 den 10 maj, 2010 av Johan Eckman
Igår kom jag att tänka på gråt. För mina dagar under praktiken är mest fyllda med gråt hela tiden. Jag skulle nog vilja säga att det är gråt en gång i kvarten. I alla fall på avdelningen bland de större barnen. Bland de yngre hände det, tror det eller ej, mer sällan. Och med en kvart menar jag inte i snitt för ibland är det fler som gråter samtidigt, och då blir snittet ännu ”värre”. Nej, men en gång i kvarten är det i alla fall gråt.
Oftast gråter de för att de slagits eller för att någon sagt något dumt. Mest sällan gråter barnen för att de ramlat eller liknande. De kan oftast ta ganska hårda smällar, men om någon skrattar på fel sätt; ja då blir det gråt. En annan gråtsituation är när barnen blir lämnade på morgonen. Det tycker nog de flesta är ganska jobbigt, men de uttrycker det på olika sätt.
Själv gråter jag nästan aldrig. Senast jag smågrät lite var för lite drygt ett år sedan när min syster var med i en bilolycka. Det gick efter omständigheterna bra med henne men hon blev helt sönderslagen. Jag fick visserligen aldrig se henne, men jag minns att det kändes väldigt konstigt och overkligt när mamma ringde och berättade att det var såpass illa som det var.
Det blev inte så mycket gråt för jag var hemma hos Ida, och även om jag inte har något egentligt problem med att gråta kändes det svårt eftersom jag och Ida var relativt nya bekantskaper. Jag hade hur som helst aldrig gråtit inför Ida, och när jag tänker efter har jag fortfarande inte gjort det. Inte för att jag tycker att det skulle vara jobbigt, utan för att det är inte naturligt för mig att gråta. Det kommer liksom inte så lätt.
Det tillfälle jag gråtit absolut mest under mitt vuxna liv var för två somrar sedan. Då dog min mormor och det resulterade i en herrans massa gråt i flera olika etapper under sista halvan av sommaren.
På ett sätt är det bra att jag inte gråter så ofta. För det betyder ju att det inte händer så allvarliga saker så ofta som kräver en gråt. En gång om året kanske man bör släppa på kanalerna dock. För det är ändå en skön känsla att vara lite sårbar och ledsen en stund.
Postat kl. 20:56 den 15 april, 2010 av Johan Eckman
Har gått och tänkt på ett citat från gårdagens praktik men glömt att publicera det här. I alla fall kommenterade en kille gårdagens lunch. Lunchen var potatisbullar, men det fanns även små strimlade bitar av kalkon bredvid. I alla fall sa en kille (6 år) såhär om kalkonen:
”Det är gott! Det smakar korv!”
Kanske är det inte superkul, men min morbror brukar skämta och säga ungefär samma sak när han äter något som är väldigt gott. Så jag fick mig ett kort skratt vid gårdagens lunch.
Postat kl. 16:54 den 12 mars, 2010 av Johan Eckman
Då var den här praktikperioden avklarad. Nu är det bara tre fältdagar kvar, men de ska jag inte göra på min vanliga praktik. Hoppas på att få till så man kan göra tre dagar på Montessorispåret på Kryddgårdsskolan. Hur som helst är praktikveckorna över, och det känns lite skönt. Trots att andra uppgifter hägrar är de mycket mer fria och man får förfoga över sin egen tid. Det passar mig ypperligt. Då blir det mer tid till andra, och faktiskt lite roligare saker. Som prinsesslåtar och låtar i allmänhet. De senaste två veckorna har varit lit långsamma, med tanke på att jag gjorde klart hela sju låtar i den lediga veckan mitt i praktikperioden.
Första steget är i alla fall nu att få klart och skicka in min Reggio Emilia-tenta. Jag tänkte jag skulle dra gränsen vid två timmar. Längre än så ska den inte få ta av min tid en fredag som idag. Trots att jag lagt ner ganska mycket tid till den här hemtentan känns det idag inte riktigt lika farligt om jag skulle bli underkänd ytterligare en gång. Vid nästa tillfälle vet jag dessutom om jag kan räkna in min montessorikurs i examen, och kan jag det tänker jag kort och gott strunta i Reggio-kursen. Om jag någon gång skulle vilja plocka ut en magisterexamen hade jag ju ändå tänkt läsa 30 hp montessori till framöver.
Idag har i alla fall varit en ganska bra praktikdag. Jag och en annan av fröknarna på avdelningen var, för andra fredagen i rad, på ”Hela skolan sjunger” på Kryddgårdsskolan. Det var inte riktigt lika ösigt som sist, men Montessoriklassen 4-6 imponerade kraftigt med sina blockflöjtsprestationer. Och det menar jag verkligen! Det lät verkligen svinbra när typ 15 personer spelade unisont blockflöjd. Annars har man ju inte världens bästa erfarenheter av just blockflöjt. Dagens andra höjdpunkt var när pojke (6 år) kommer in i berättarrummet och utbrister: ”Wow! Den senaste Mamma mu!”. Barn är väl ändå för roliga!
Jahaja. Hemtenta-fokus är det som gäller nu. Återkommer!
Postat kl. 14:18 den 8 mars, 2010 av Johan Eckman
När man gör sin praktik på lärarutbildningen får man absolut inte bli sjuk. Eller, det är klart man får bli sjuk, men missar man för många dagar i sin sammanhängande praktikperiod innebär det att man får göra om hela sin sammanhängande period vid ett senare tillfället. Det kan ju låta bra, eller? I praktiken innebär det att man vid ett senare tillfälle ska placera ut, ibland så mycket som, fyra veckors sammanhängande praktik när det alltså inte är en praktikperiod. När ska man ha tid att göra det när man ständigt måste hänga med och läsa kurserna i rätt ordning? Det enda rimliga är då att man tar ett års studieuppehåll och hoppar på samma kurs vid senare tillfälle. Det vill säga ett år senare.
Låter detta rimligt?
Idag har jag tagit en sjukdag från min praktik. Detta för att jag i fredags spenderade hela kvällen och halva natten på toaletten tillsammans med vinterkräksjukan, och att min kropp inte riktigt har hämtat sig än. Faktum är att jag fortfarande har lite feber. Jag gör alltså en dags avbrott i min sammanhängande praktikperiod, vilket om man ska vara petig inte är helt okej. Imorgon måste jag tvinga mig till praktiken hur jag än mår, för jag kan inte ta risken att få göra om för många dagar när man trots allt har annat att göra de perioder man inte har praktik.
Man kan ju fråga sig också hur lärarutbildningen ställer sig till att man kanske går till praktiken trots att man är sjukt, och trots risken att smitta andra. Att ta studieuppehåll ett helt år är faktiskt inte något man vill göra.
En sak som gör det hela mer orimligt är att man blir sjuk när man träffar nya barn. Det blir i alla fall jag. Utan undantag har jag blivit sjuk eller förkyld i början av varenda sammanhängande praktik jag varit ute på. Nya miljöer, nya barn och nya baciller. Det blir en större smittorisk helt enkelt. Nu har ingen av dessa sjukdomar varit så illa att jag varit tvungen att stanna hemma, men det finns ändå en viss skräck över att man inte vågar bli sjuk och stanna hemma.
Vi får se hur jag mår imorgon, men om allt går som det ska kommer jag att genomföra praktiken, om än en gnutta sliten i kroppen.
Postat kl. 16:29 den 3 mars, 2010 av Johan Eckman
Idag har varit en riktig mellandag. Jag hämtade mig aldrig från min otroligt tidiga uppvakning imorse, och då blev inte ”jobbet” så himla kul heller. Hade allra helst gått till sängs och sovit bort dagen. Fast detta är väl ett ganska bra exempel på hur det är att jobba (för en kille som aldrig jobbat ens nära heltid i mer än två månader i sträck). Vissa dagar är tråkiga dagar. Man har dåliga dagar och vissa dagar är det inte särskilt roligt att jobba. Kanske finns det knep som får en att komma upp ur såna gropar? Visserligen borde barnen på förskolan i sig vara ett uppsving, men idag kändes det halvdant ändå. Trots alla barn!
Snart ska jag iväg på Montessoriföreläsning på Orkanen. Det känns lite jobbigt att behöva kasta sig iväg i princip direkt när man kommit hem. Särskilt en sånhär slitig dag när man gått upp innan klockan sex på morgonen. Men för två veckor sedan klarade jag av onsdagen bra, och hann till och med gå på Hästpojken som en avslutning av dagen. Något sådant blir det dock inte ikväll, får då vill jag nog bara sova.
Men! Det är i alla fall riktigt fint väder ute! Kylan gör sig lite påmind då och då, men solen skiner och all snö är nästan borta. Sånt gillar vi! Våren känns otroligt nära!
Så, tills nästa gång. Ha det bra!
|
|
