|
|
Postat kl. 19:03 den 25 november, 2011 av Johan
Nu har jag precis gått från jobbet och sagt adjö till ett barn jag aldrig kommer få se igen. Denna flicka ska flytta till ett helt annat land under helgen. Ett land som ligger väldigt långt härifrån. På ett sätt kan man väl säga att hon och hennes familj ska flytta hem igen.
Trots att vi minst sagt haft våra små duster under de snart tio månader hon gått i min barngrupp vill man ändå minnas allt det bra vi upplevt tillsammans. Som till exempel när hon så sent som i förra veckan somnade så sött i mitt knä inne på vilan. Eller varför inte den gången hon sa till sin mamma på arabiska att hon bestämt ville ge mig en puss innan hon gick hem. Eller bara en sån sak som att hon pratar om mig hemma och säger till sin mamma hur mycket hon tycker om mig? Det borde väl betyda att man gjort något rätt antar jag?
Hon har relativt nyligen börjat behärska svenskan så man kan föra ett samtal och det känns stort. Förmodligen kommer allt detta snart försvinna.
Jag kommer verkligen att sakna henne, och det var nästan så det kom en liten tår när jag satte på mig mina ytterkläder i personalrummet.
Det var den korta historien om ett barn jag aldrig kommer få se igen.
Postat kl. 22:35 den 23 mars, 2011 av Johan
Jag håller fortfarande på att hämta mig från helgens feber. Kroppstemperaturen är dock återställd, men nu har det liksom satt sig på luftrören istället. Hostar endel, och det finns endel slajm där nere i lungorna som väldigt gärna vill upp. Men det behöver vi inte gå in mer på.
Idag hade jag i alla fall en väldigt bra dag på jobbet. Visserligen ganska mycket gråt och skrik, men å andra sidan hände det mycket bra också. Bröt barriären lite med två av de barn som jag haft svårast med att komma i kontakt med. Eller, rättare sagt har de väldigt svårt att acceptera mig. Idag vaggade jag den ena till sömns och den andra började varken skrika eller gråta när hon vaknade upp på vilan och insåg att ingen av de andra fröknarna var där – bara jag. Sen somnade hon om, och så var det mer det! Hoppas att det betyder någonting, för jag börjar snart känns mig dålig om jag inte kan hålla hela gruppen i någorlunda kontroll när de andra fröknarna inte är där.
Nu sitter jag och tittar på Buffy. Det är ungefär så mycket jag pallar med idag, för hur bra dagen än varit så är man ändå trött när man kommer hem. Dels av återhämtningen från sjukan, och dels från att jobba. Imorgon stänger jag… Kul…
Postat kl. 21:01 den 17 mars, 2011 av Johan
Vi har ett barn på förskolan som inte är där så ofta. Den tiden barnet väl är på förskolan spenderar h*n ganska mycket tid till att längta efter mamma och pappa. Denna längtan uttrycks via gråt och i vissa fall skrik.
Idag när vi skulle äta var ett sånt tillfälle när barnet längtade. Det längtades så mycket att h*n inte kunde äta någon mat alls. Av någon anledning har det här barnet tytt sig lite till mig (fantastiskt vad det kan skilja sig – vissa har lättare än andra att ta till sig nya människor), så h*n kom till mig och ville upp i mitt knä (alltså skrikandes och gråtandes). Jag började nynna lite på ”byssan lull”. Snart var dock sången (och gråten) slut, men jag fortsatte ändå improvisera runt lite i mollskalan. Helt plötsligt märkte jag att det typ var helt tyst runt om mig och att alla barn tittade på mig. Och på det lilla knytet som hade somnat i mitt knä… Då slutade jag sjunga och bar in knytet till vilan. Ingen mat idag alltså, men ibland finns det ingen poäng i att tvinga någon att vara vaken för att äta (eller?). Det står en skål soppa och väntar när barnet vaknar, så mat skall det bli.
Får man göra så, eller finns det någonting som säger att alla barn ska äta när maten serveras? Kan man tvinga i dem maten? Hur gör man? Saken är ju den att när en väl börjat gråta är det aldrig långt ifrån att någon annan hakar på. Och det är inte en särskilt trevlig miljö att äta i när någon skriker och gråter för fulla muggar. Att dels tvinga någon som är så trött att vara vaken, och sedan försöka tvinga i denne mat som h*n inte vill äta; är det bättre?
Jag tycker att ganska stor del av yrket handlar om att vara sjukt spontan och ombytlig. Ingen dag eller situation är den andra lik… Och det finns nog ingen lösning som passar alla dessa olika tillfällen heller…
Och för övrigt var det ju fantastisk mysigt att sitta där, med barnets huvud mot bröstet så h*n verkligen kunde höra resonansen i min kropp från nynnandet, medan h*n (uppenbarligen) sakta somnade in…
Postat kl. 17:08 den 2 mars, 2011 av Johan
Igår hade jag en ganska bra första dag på jobbet. I förhållande till idag så blir den inte mer än ganska bra, för idag hade jag nämligen en superdag! Det kändes som de allra flesta av ungarna redan accepterat min närvaro (alltid är det någon som ska kivas, såklart). Detta gör att jag känner mig säkrare och kan ta mer egna initiativ och ta mer plats. Avvaktar dock veckan ut med att styra upp något alldeles eget.
Fick också till lite personalrums-häng med några andra. Visserligen känner jag mig lite som en newbe, och (jag tror) att de allra flesta har några år tillgodo på mig. Jag känner mig ung, alltså. Egentligen bryr jag mig inte sådär jättemycket. I första han är man ju där för barnens skull, och så länge man inte jobbar med folk som man vantrivs med så är det bara bra. Barnen har en tendens att skänka lite extra glädje i vardagen.
Vad som är skönt med ett jobb är att man i princip kan släppa allt i samma sekund som man slutat! Inte alls som att plugga där man stendigt har ett svart moln av uppgifter och to-do’s över huvudet. Jag gillar det, även om jag kommer vara bra mycket tröttare på kvällarna nu, än under lärarutbildningen.
Lyckades till exempel ha en riktigt trevig kväll på Mässingshornet igår. Så länge man är med i matchen så långt är det bra.
Postat kl. 22:24 den 4 december, 2010 av Johan
Nu har det blivit några dagar utan uppdatering. Saker och ting flyter på som de brukar och dagarna (under veckorna alltså) spenderas på förskolan tillsammans med en underbar barngrupp och tre trevliga kollegor. När jag kommer hem är jag oftast väldigt trött och gör inte särskilt mycket.
Annat som är nytt är dock att lägenheten nu är tömd från Idas saker, och det ekar tomt i både vardagsrum och kök. Jag har dock gjort det väldigt fint inne i min studio, där jag förmodligen kommer spendera all vaken tid. All sovande tid spenderar jag i sovrummet, och där är det inte så stor skillnad mot innan.
Vi har även fått en lite halvdiffus deadline för prinsessplattan, och väldigt snart ska jag berätta mer om detta projekt som jag jobbat med i snart ett halvår. Det är lite saker som ska skrivas och verifieras först, men det ska inte ta så lång tid. Med projektet går det väldigt bra, och under eftermiddagen/kvällen idag har jag spelat in en ”ny” låt som snart ska sjungas in. Under veckan gör jag också nya inspelningar med Clara, men även med två andra människor som ska sjunga en duett.
Ja, veckan som kommer blir händelserik minsan! På onsdag ska jag till exempel iväg på intervju för den här bloggen. Kolla in den! 13:e december är det min tur!
Postat kl. 12:24 den 1 december, 2010 av Johan
Praktiken flyter på bra. Onsdagar innebär öppning för min och min handledares del. Det känns okej från och med tio minuter efter man vaknat fram tills barnen ska sova strax innan tolv. Då vill man helst bara krypa ut på balkongen och krypa ner i en stor variant av de små sovsäckar barnen sover i.
Men det gör man inte. Jag är inte den som sover mitt på dagen! Så när personalen på avdelningen ligger och sover under rasten passar jag på att göra andra viktiga saker. Som att läsa bloggar (inte så viktigt) eller skicka mail (oftast ganska viktigt).
Om ungefär tio minuter kör vi igång igen. Visserligen ska barnen sova en stund till, men när de vaknat kör vi på fram till 15:15. Sen kanske jag åker och köper mig en iPad.
Postat kl. 22:11 den 23 november, 2010 av Johan
Idag var jag med om något fruktansvärt hemskt. Det var precis innan vilan, och de små barnen skulle sova. Eftersom de sover ute på en stor balkong sover de med alla sina ytterkläder på. Jag skulle i alla fall klä på en flicka (2 år) sin overall, sin mössa och sina vantar. Det ville inte hon. Och de dödsångestskrik hon gav ifrån sig, samtidigt som hon grät värre än jag sett något barn någonsin gråta, var det värsta jag varit med om. Samtidigt fick jag rådet av personalen att inte ge upp. Ger man upp visar man att gråt och gnäll lönar sig för att få det man vill ha. Så jag kämpade på, och flickan skrek. Efter riktigt jävla många om och men var i alla fall overallen på, och flickan kunde somna på sin plats. Men det var inte en rolig väg dit… Min handledare tyckte i alla fall att jag skötte mig bra.
Nu ikväll har jag varit på Southern Kitchen med Johan Gren. Vi skulle egentligen ut och käka, men tyckte ett Quiz verkade kul. Vi kom på sjätteplats av sammanlagt åtta lag (efter att ha varit fyra i pausen). De kör varje tisdag, så det får bli en repris nästa vecka. Och då ska vi se till att plocka lite fler poäng… Vi missade några riktigt störande frågor som vi borde fått rätt på, eller åtminstone var riktigt nära att pricka.
Postat kl. 18:09 den 1 september, 2010 av Johan
Idag blev en väldigt bra dag! På introduktionen fick vi i princip höra att det mesta av det som sas på introduktion nummer ett inte gällde oss. Det finns ingen obligatorisk litteratur och vi får skriva D-uppsats om vi vill (annars är det C som gäller). Puh. Då var allt precis som man trodde att det var innan de började röra till det!
Efter att ha fått en gratis falafel utanför skolan, samt ätit upp den, så åkte vi till biblioteket och hämtade (nästan) alla böcker vi hade reserverat. Det var i princip samma böcker som vi hade under förra kursens projektplansskrivande, och någon till. Inget man behöver sätta sig in i precis just nu…
Efter det så föreslog jag att vi skulle åka ut till min praktikförskola och hälsa på lite. Och i samma veva kunde vi ju fråga om de ville vara med i vår undersökning. Väl framme var barnen ute på gården och lekte, och så fort de fick syn på mig så skrek de Johan och kom springande. Att de kom ihåg mig efter så lång tid! Jag blev så fruktansvärt glad, och all ångest jag känt över mitt yrkesval under sommaren var som bortblåst!
Vi stannade kvar en bra stund och pratade med personalen. De var villiga att vara med i vår undersökning och tyckte det verkade kul. Jag fick väcka barnen och byta en blöja. Det kändes bra! Sedan fick vi en varsin banan och gick hem. Andra ”måltiden” gratis idag.
Snart kommer Ida från skolan (sent va?) och då ska jag försöka ha lite mat färdig. Bäst att gå och handla lite småsaker till middagen!
Vi hörs imorgon!
Postat kl. 13:25 den 17 juni, 2010 av Johan
På min första sidoämnestermin så gick jag extrakursen ”Musik i förskolan I”. Den var på kvällstid ungefär en gång varannan vecka. Kursens moment var gitarr, sjunga i grupp och musikteori. Tre saker som jag anser mig kunna väldigt bra. Halvvägs in i kursen insåg jag att kursen i sig inte skulle ge mig så mycket, men jag tänkte ändå göra examinationen för att få ut några extrapoäng till min examen. Dock visade det sig vara så att examinationen skulle göra en vecka in på ”sommarlovet” och alltså efter att ”den riktiga” utbildningen avslutats. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag gjorde, men jag kunde inte göra examinationen och bad dem att stryka mig från kursen. Det visade sig dock att de inte kunde det eftersom terminen var officiellt avslutad. De tyckte det var tokigt att vi hade examinationer efter terminens slut.
Ja, i alla fall. För en vecka sedan ungefär tänkte jag att jag skulle ta tag i det där underkända betyget och kanske göra en kompletterande uppgift för att få åtminstone ett Godkänt. Efter många turer fram och tillbaks mellan kursledaren, kåren och någon utbildningsansvarig på lärarutbildningen har det kommits fram till att jag i princip måste gå kursen igen och genomgå alla nya moment som tillkommit till kursen. Målen är desamma, men hur man når dit skiljer sig lite. Kontentan är att jag skulle behöva lägga ner en himla massa tid på en kurs jag inte ens behöver. För jag kan spela gitarr, jag kan musikteori och jag kan sjunga i grupp. Dessutom kan jag hålla i musiksamling med barn. Men jag har inga högskolepoäng som bevisar det.
Och det är någonstans där jag vill göra en poäng av detta inlägg. För det kanske inte handlar lika mycket om ”musik i förskolan” som det gör om det falska poängsystemet.
Vad säger 15 högskolepoäng om vad man egentligen kan?
Jag hoppas en framtida arbetsgivare kan se till min musikaliska kunskap och hur jag använder den tillsammans med barnen snarare än vad mina högskolemeriter säger om min kunskap i ämnet.
Postat kl. 12:38 den 13 juni, 2010 av Johan
Nu sitter jag och Ida och tittar på Emil i Lönneberga. Jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket av det från när jag var liten. I alla fall inte den här filmen när de är på marknad i Vimmerby osv. Vissa detaljer kommer man givetvis ihåg, men det är överraskande mycket man inte minns. Förmodligen har man sett filmerna några hundra gånger, men ändå finns de inte kvar i minnet.
Hur som helst tycker jag det är svinroligt nu! Men jag förstår om dagens barn inte skulle gilla det. Hela konceptet är hopplöst omodernt i förhållande till exempelvis Spindelmannen (numera mest känd som Spiderman för barnen). Jag funderar också på hur filmen är gjord. Emil är exempelvis naken i en scen, något som kanske inte skulle vara okej i en modern film. Alfred hymlar inte med sitt snus, och det är väl inte något som förekommer i dagens barnfilmer? Och såklart är kanske inte Emils pappas sätt att rycka och slita i Emil helt okej.
Man kan ju fundera på vem det är som sitter där och tittar på Emil just nu. Är det barnen, eller är det deras föräldrar (eller andra vuxna – som jag exempelvis).
Hur som helst gillar jag det! Kanske mest för att det just är Emil och att man på något sätt har en relation till det även om man inte minns. Sen att Emils pappa levererar one liners som ”Skratt inte åt elende!” och såklart ”Förgrömmade onge!”, för att ta två exempel. Det är ju bara för roligt även om det första citatet taget ur sitt sammanhang inte blir särskilt roligt.
Dags att återgå. En halvtimma kvar av filmen. Varför tog jag ens detta korta break?
|
Prinsessans Rockband Prinsessan på Spotify! Tryck på prinsessan.
|
