Det är med väldigt blandade känslor som jag i slutet av den här månaden påbörjar min sista termin på lärarutbildningen. Eller, de blandade känslorna handlar kanske mest om att jag i januari är färdigutbildad och kan börjar jobba med det jag utbildat mig till. Dvs. förskol- och grundskollärare.
Å ena sidan så är det skönt med ett jobb, för när man slutar jobbet för dagen så kan man (förhoppningsvis) släppa det mesta som har med jobbet att göra och istället ägna sig åt något helt annat. Ställer man det mot en utbildning så har man under utbildningen alltid något hängande över sig fram till den pågående kursens slut. Böcker ska läsas och uppgifter ska lämnas in. Sen har man (om man har tur) en hel helg eller en kväll på sig mellan kurserna där man kan slappna av helt och hållet och glömma utbildningen för en stund.
Med ett jobb så har man fasta tider varje dag då man jobbar, medan man under utbildningen själv kan styra lite mer över sin egen tid. Kanske vill jag skriva en låt under dagen en ”ledig” dag och läsa ifatt några timmar under natten. Fritiden när man har ett jobb är mer begränsad till just tiden man slutar jobba på eftermiddagen fram tills när man börjar dagen därpå.
Med ett jobb så har man mer pengar att röra sig med. Även om man har en usel lön tjänar man i alla fall sina pengar istället för att låna dom, och är lönen till och med riktigt värdelöst låg så är den åtminstone högre än de 8000 i CSN-pengar man har att röra sig med varje månad under en utbildning. Så hoppas jag i alla fall att det är.
Hur som helst känns det som att jag är ganska nöjd med att avsluta mina studier relativt snart. Det är med studierna jag levt sedan det år jag tog studenten, vilket är hela sex år sedan. Att börja jobba ”på riktigt” känns som ett rimligt steg att ta. Någon gång ska man gå vidare i livet.
Anne-Marie Körling har skrivet nästan som en artikelserie om mottagandet av en nyexaminerad lärare ute i verksamheten. Jag har gjort dig en tjänst och sökt åt dig, så tryck gärna här och läs hennes inlägg.
Ett sådant bra mottagande i arbetslivet kan man hoppas på!
