På min arbetsplats har vi delat in de fem avdelningarna efter ålder, och jag arbetar på den avdelning som har treåringar (eller egentligen barn som är födda 2008, för de börjar ju så smått fylla fyra nu). Vi har dock några barn hos oss som är ett år äldre än de andra barnen. Anledningen till detta är inte helt klart till mig, men det har nog mest att göra med att det inte gått att få tag på 08:or när det saknats barn på avdelningen. I alla fall! Eftersom det nästa läsår är de ett år äldre barnens sista år på förskolan innan skolan kämpar vi lite för att få upp dessa barn till ”rätt avdelning”. Mest för att det händer så mycket sista året, och jag minns själv hur det var när man till exempel slutade trean och sexan och visste att man skulle byta skola eller byggnad. Man bygger liksom upp en stämning tillsammans om att ”nu är vi störst på (för)skolan eller liknande.
I slutet av förra veckan blev det en plats ledig på avdelningen över och vi bestämde alla att det var dags för ett av våra barn att flytta upp. Föräldrarna var med, chefen var med och alla som arbetar på avdelningarna det gäller var med. Så, flytten blev helt enkelt av!
Något annat man måste veta också om min förskola är att alla avdelningar öppnar tillsammans på min avdelning och sen klockan sju går de andra avdelningarna in i ”huset”, eftersom min avdelning ligger separat från resten av förskolan. Det här barnet som det gäller kommer alltid strax innan sju och nästa efter henom kommer ungefär vid kvart i åtta. Detta betyder att man de dagar man börjar sju oftast har ungefär 45 minuter ensamtid med detta barn. När jag börjar sju brukar vi oftast lägga oss i soffan och läsa Prinsessans Rockband och sen bara ligga ner och morgonslappa och snacka tills de andra kommer.
Idag var dock första dagen som hen skulle följa med de andra in i huset klockan sju, och det blev en ganska jobbig separation. Både hen och jag är ju vana att få våra morgonstunder i soffan, men istället fick hen klä på sig ytterkläderna och knata iväg med alla de andra barnen. Hen ville inte riktigt släppa taget men efter en liten stund och lite prat om det kunde hon tänka sig att hänga med de andra.
Att skriva det här är väl egentligen enbart ett sätt för mig att bearbeta separationen. För de sätter sig i en; alla dessa barnen. Och vissa får man en väldigt speciell relation till, som med det här barnet som jag haft så många fina morgonstunder med varje torsdag (och vissa måndagar).
Nu är det ju visserligen inte så långt hen flyttat, och man ser ju henom varje dag ändå. Men det är ändå en ganska jobbig separation att lämna ifrån sig ett barn som man spenderat i princip hela dagarna med i drygt ett år. Vi ses snart!
